Sanna

Äntligen är Wigander i viken! Hon har varit saknad. Hon har varit här ett par dagar och om det blir som planerat åker hon imorgon, då blir det lungt och lite ensamt. Har jag inte jobbat så har jag varit med linda på galenskaper!

Igår kväll var det riktigt trevligt, Linda och jag åkte hem till henne.. spolade upp bubbelbadet, tände ljus och hällde upp ett glas vin. Så låg vi där och bubblade och hade det galet skönt.

Jag lyckades inte riktigt fånga den rätta mys stämningen varken med eller utan blixt, men mys var det.





Efter badet kom Ia, Frida och Felice, vi hade det riktigt trevligt vi gjorde inte annat än att satt och pratade om allt mellan himmel och jord i närmare 3 timmar! 

Våra samtal handlade mycket om relationer.. och hur långt man kan/ska gå för att göra det man vill. Hur sjukt det egentligen är att man binder upp sig till en partner och att mankan ändra alla drömmar och ditt liv för en jävla kille. Jag satt och tänkte att hur sjukt är det inte att man låter det gå så långt...
Jag varken ska eller kan inte skylla på Andreas att jag varit kvar här i västervik ett år mer än vad jag tänkt.. Visst påverkar ens kille en hel del, men jag har nog kommit fram till nu att jag är mest kvar för jag är så jävla splittrad!
Visst har jag sökt jobb både hit och dit i Sverige men fått nej, hade jag fått ja hade jag självklart åkt.. men ändå, folk säger att det är bara att åka. Men om man är så jävla splittrad och stressad för att någonting måste hända men man vet inte vart man ska börja, då blir man lätt kvar. Precis som jag, bor hemma, jobbar kvällar för att göra någonting och få ihop lite pengar. Men vill helst vara någon annanstans. Jag lever för mina drömmar! Visste jag exakt vad jag ville, då hade jag dragit här i från med en gång.

Livet är fan inte lätt alla gånger, jag har mycket jag måste göra för att leva upp till mina drömmar om att jobba utomlands och resa hit och dit.. Jag känner mig själv, tar jag väl första klivet så blir jag säkert här i från länge (eller jag hoppas det iallafall) men det är just vart jag ska börja.. Jag vill göra allt! Jag vill våga, jag måste få drömma, tro och hoppas annars är mitt liv helst meningslöst. Jag kan låta och verka helt känslokall, jag har varit tillsammans med Andreas sen 2½ år tillbaka, men jag märker att han vet egentligen vad han vill och han tänker göra det, varför ska inte jag då inte göra det? Vad går jag och väntar på? Har man heelt olika åsikter och ser heelt olika på ALLT, är inte det bästa då att vi gör vad vi vill?

Är vi menade att vara tillsammansdet så ska det inte vara några problem att vara några månader utan varandra, då kommer vi att träffas efter vi försökt leva ut våra drömmar. Förstår ni? Håller ni med?


Samtalet igår fick mig verkligen att tänka till, vill jag ge upp mitt liv för en kille och splittrade tankar?